Efter min incident med sjukhusvistelse och återfall uppmanades jag att utredas vidare på vårdcentral. Behandlande doktor på sjukhuset frågade vid utskrivning vilken vårdcentral han skulle skicka mina papper till. Jag svarade att jag inte tillhör någon vårdcentral som patient, utan lovade honom att ta hand om detta själv.
Sagt och gjort, jag ringde den vårdcentral som är närmast mitt hem för att lista mig och sätta igång det hela. Dels för att jag vill ha en landstingsdriven vårdcentral och för att jag vill att det ska vara antingen nära mitt hem eller jobb. Vid området kring arbetsplatsen har jag för mycket känningar och vill naturligtvis inte vara patient därav alternativet nära hem.
Eftersom jag själv är den som tar emot rådgivande samtal och listningsförfrågningar är jag expert på vilken redskap jag ska ta till för att få motparten vänligt inställd eller motsatsen, oavsett om jag tar emot samtal i tjänsten eller ringer som patient.
Jag ringde således aktuell vårdcentral och använde mig av min mest tillmötesgående ton och inledde ödmjukt för att få vederbörande sköterska på andra sidan luren vänligt inställd till mig – som blivande patient hos dem. En drömpatient för att uttrycka det krasst, inte särskilt sjuk (åtminstone inte emellanåt), endast en åkomma, några få kontroller och lite vid behovsmedicin. Resten har jag redan tagit hand om på vårdcentralen där jag arbetar, vilket är större delen av det hela.
Döm av min förvåning när kvinnan i fråga avbryter med att snäsigt fråga vart jag bor. Jag ger henne lite förvånat min adress och när hon därpå ger mig svaret ”jaha ja,då kan vi ju inte neka dig” går det hela överstyr. Jag kör hela svadan med vårdval, att jag själv arbetar på en vårdcentral, mina rättigheter etc etc. Allt det som jag själv avskyr när en patient i luren kör mot mig.
Men jag kunde inte låta bli. Detta får avsedd effekt, jag får motvilligt numret till en doktor jag ska ringa följande dag. Samma visa, doktorn i fråga inleder med att säga att de har så lång väntelista men ”mjaa du bor ju området s’åatteeh…”.
Längre hinner hon inte innan jag avbryter. Den här gången med lite mer nyanserad kritik. Tills doktorn inser att jag faktiskt inte bor på den gatuadress som hon ansvarar för och avbryter mig. Lättad bollar hon över till en doktor som jag kan ringa nästnästnästa torsdag morgon (detta tilldrog sig mitt i brinnande semestertid) men då är verkligen mitt tålamod slut. Kör samma svada med tillägget att jag har berättat på min vårdcentral där jag själv arbetar om deras bemötande inför att ta emot nya patienter och att om vi gjorde likadant skulle vi bli arbetslösa. Tillägger att jag vill ha ett ord med deras verksamhetschef och att detta är helt oacceptabelt.
Det är för att sådana som vi tar dubbelt så många patienter som ni, som gör att ni kan överleva. Hade jag lust att vråla.
Det sistnämnda är faktiskt inte helt taget ur affekt, de landstingsdrivna vårdcentraler som jobbar mer serviceinriktat och effektivt kan få täcka upp ekonomiskt för de mindre bemedlade, och då menar jag inte socioekonomiskt mindre bemedlade. Det skeva ersättningssystemet påverkar i nämligen inte den vårdcentralen i mitt hemområde i den bemärkelsen. Flytta några stationer bort så hamnar saken i ett helt annat perspektiv.
Det handlar alltså om bekväma mottagningar i välbärgade områden som saknar vilja eller självbevarelsedrift.
Men mest sorgsen gör det mig att jag själv är en del av detta, i dubbel bemärkelse. Patient och vårdare i ett system som liksom kräver en trojansk bevakning mot patienter för att inte svämma över, av olika orsaker beroende på vilket inkomstområde det handlar om tydligen.
Det är en enorm skillnad på den typen av vårdcentraler som till patientklientelet är mer lik min egen än tillexempel de i Rinkeby, Akalla eller på landsorten för den delen, och som inte gynnas av ersättningssystemet och pinnstatistik.
Det är bara det att ingen torde bli särskilt långvarig eller välfungerande genom att urskillningslöst luta sig tillbaka på långa väntetider, vilket är en av många drivkrafter bakom att kunna känna någon som helst yrkesstolthet om dagarna.
Jag valde i slutändan ett wild card. En landstingsdriven vårdcentral någonstans i Stockholm och det återstår att se hur det går. Bedrövligt att det sker med känslan av ett lotteri, men också en reminder för min egen yrkesutövning. Även om det är en erfarenhet jag hellre hade varit förutan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar