Vårdande i vardande

De flesta människor har en åsikt om vården och vårdarnas syfte, utformning och stringens. Enbart den som lyckligt nog har haft turen att inte ännu ha varit patient eller anhörig i sammanhanget är kanske befriad från fördomar eller dogmer kring ämnet. Dessa är emellertid få, vilket är tur eftersom jag och många andra iså fall skulle vara arbetslösa.

Jag ställer mig per definition inte automatiskt på vården sida utifrån min valda yrkesroll i detta forum. Det är alltså icke ett försök till ett försvar av vården och dess utformning. Detta är enbart en subjektiv skildring av en vårdvardag med dess slitningar mellan de olika rollerna som vårdare, kollega och privatperson. Detta utan att nödvändigtvis ansvara eller stå för den politik som bestämmer över hur, vem och när du ska vårda. Inte helt olikt en marionettdocka där någon drar dig åt ett håll dit du instinktivt kanske inte skulle ha gått.

Vad menar jag då med vården? Detta obegripliga begrepp som nästan blivit som ett svärord. Eller lite som att vara full och tänka på rymden. I mitt fall menar jag primärvården om inte annat nämns. Vad gäller slutenvården står jag lika utanför som vem som helst, lika ovetande men ändå precis lika beredd med mina krav och rättigheter när det väl gäller.

Jag jobbar således på en vårdcentral i ett välbärgat område i Stockholm. Det är c:a 12000 listade, mestadels mammapappabarn, åldringar och random övriga. Det innebär en relativt likartad arbetssituation på ett sätt. Det är bostadsrätter och 75 åringar som inte har tid att komma för de ska till lantstället. Det är föräldrar som dagen efter förlossningen reser till Thailand på föräldraledighet och det är 90-talisterna som kräver garanti mot inkomstbortfall genom ständig tillgång till antibiotika mot allehanda karensdagar. Något tillspetsat men ändå.

Det är däremot få tropiska sjukdomar, tolkbehov eller papperslösa, vilket är ett innerstadsfenomen och inte unikt för just min arbetsplats. Sammanfattat och cyniskt; vårdkonsumtion går ibland före behov i dessa områden.

Förutom övre luftvägsinfektioner som är en av de vanligaste sökorsakerna på vårdcentral så är det ångest, psykisk sjukdom och allmän oro som också ryms i våra väntrum. Det är de kroniskt sjuka, de arbetslösa, de långtidssjukskrivna och diverse utsatta människor. De grupper som i media ibland beskrivs som inte så ”lönsamma” patienter för vårdens ersättningssystem. Ändå är det allt det som faller inom ramen för allmänmedicin och som trängs med konsumtionen.

Vad är då min roll i allt detta? Som mottagningssköterska ägnar jag mina dagar åt planerade besök för blodtryckskontroller, lungfunktionskontroller, tobaksavvänjning, såromläggningar, sprutor, öronspolningar, EKG, minioperationer, hörselkontroller och telefonrådgivning (det sistnämnda är en besvärjelse och värt ett helt avsnitt i sig). Utöver detta har jag nyligen utbildat mig till astma/allergi sjuksköterska och hoppas kunna utveckla en sådan mottagning i egen form vad det lider.

Allt beror emellertid på vad och för vem de ansvariga vårdbeställarna i Stockholms Läns Landsting anser att vi ska syssla med. Något som inte alltid är i harmoni med befolkningens behov i det specifika området, eller vårdpersonalens prioriteringar. Är det inte astma så blir det inte astma. Och har du fler än en åkomma, ja då blir det genast problematiskt i ersättningssystemet. Och det systemet is what really matters. Där har jag lika många pekfingrar och ilskna synpunkter som gemene hen. Men dessa pekfingrar ska jag inte vifta och knäppa med här (såsom min pappa gör när han blir irriterad), det är det så många andra som redan gör.

Mitt huvudsakliga syfte är istället att ge en lite mer nyanserad bild av livet på en vårdcentral utöver de förutfattade meningarna om att tvätta dosetter och bensår.

Att som student bli placerad i primärvården för sin verksamhetsförlagda utbildning har enligt mig ett oförtjänt dåligt rykte. Detta för att många ofta inte vet vad allmänmedicin är och för att det verkar tråkigt i förhållande till exempelvis akutsjukvården. ”Har ni specialistläkare på er vårdcentral?” är tillexempel en vanlig fråga jag får i telefonrådgivningen och där någonstans startade mina funderingar kring varför primärvården är så dunkel för så många. Inte minst för blivande kollegor.

Mina betraktelser kring detta kommer nu inte alltid att vara helt vetenskapliga och inte helt konsekventa. Snarare en aning okonventionellt och möjligen lite excentriskt emellanåt.

För att nu inte någon ska sjukskriva sig av ren tristess kan det komma lite annat scoop då och då. Tillexempel om Eurovision eller ett kokande regnbågsdansgolv. Och däremellan om västkustens klippor eller Dalarnas skogar. Välkommen!