Familjen Krämpa

Att jag valde att bli sjuksköterska satt långt inne och kom relativt sent i livet. Och det är något ironiskt över det.
Jag är uppvuxen med en mamma som var distriktssköterska till yrket, dock inte riktigt som dagens kavata Maud Olofssons distriktor utan mer som en rejäl och gammeldags variant. Hon vägrade att titulerade sig som syrra (så även jag) utan presenterade sig alltid som syster Anita gällande yrkesrollen.

Detta vet jag för att jag var något otrygg och osjälvständig som barn och således alltid ringde till henne på vårdcentralen för att fråga om precis allt. ”Vart står flingorna, var är mina stövlar, när ska vi äta, vad ska vi äta, Viktor är dum”, etc etc. Det vore en överdrift att säga att hon hade en ängels tålamod med mig men det var en trygghet att höra henne svara i telefonen sådär. ”Välkommen till vårdcentralen det är syster Anita”.

Själv har jag svårt att uppbringa den där paranta vänligheten när jag svarar i telefonrådgivningen på min vårdcentral och hur det än är så faller äpplet ibland långt från trädet. Jag är nog mer min fars dotter tror jag. Han var kurator till yrket, något som inte direkt kom till nytta i vår relation på den tiden efter som han vid mina raserianfall eller utspel lakoniskt brukade svara ” nu är du affektlabil tycker jag”. Med följden av en 9-åring som kom av sig.

Som barn var jag sällan sjuk, annat än den kraftiga magsjuka som drabbade mig årligen och som fortfarande gör det. Att vomera är lika avdramatiserat som att få ont i halsen för min del.
Mamma & pappa vabbade inte vad jag kan minnas utan det var mer en spann, lakansskydd och blåbärsoppa som iordningsställdes innan de gick till jobbet. Min storebror lämnade mig sitt bästa kassettband med Depeche Mode som sällskap. Min andra storebror, den mer jämnåriga tyckte jag var äcklig och borde sättas i karantän. Du är ju ändå en bortbyting, brukade han säga.

Som vuxen är jag inte heller sjuk särskilt ofta. Det är däremot min familj. Jag har fått otaliga telefonsamtal om diverse chockartade besked och sett samtliga familjemedlemmar ligga i en sjukhussäng mer eller mindre akut och ovisst undrat om utgången.

Det där otrygga och lite osjälvständiga fick en hastig törn när jag fyllde 18 år och livet tog en annan vändning. I vissa fall är jag det fortfarande, i andra fall stoiskt ihophållen när sjukdomen slagit till yet again. Hur många gånger kan blixten slå tänker jag, orubblig i min tro på det goda i det onda och försynens skickelse.

Jag har alltid satt en ära i att jag har -vad jag tror- ett bra immunförsvar och att jag känner min kropp väl och kan lita på den, likt pappas gamla klockradio från 80-talet. Jag är allergifri och jag får alltid en förkänning om när kräksjukan ofrånkomligen är på väg. Bortsett från en bihåleinflammation och en episod av laryngit är mina förkylningar lindriga och jag har aldrig haft influensa. Jag har själv svårt att klema bort människor och jag avskyr den delen av patientarbetet som handlar som sjukdomsvinst. Det är mer brysk vänlighet och fasta direktiv som får människor friska enligt mig.

Men så plötsligt händer det. Blixten slår ner. Igen. Och den här gången var det jag som hamnade i sjuksängen under tämligen obehagliga omständigheter. Det var en roll och situation jag var helt oförberedd på och som plågade mig enormt. Mer än symtomen. Det var en kontrollförlust av en kropp som jag trodde mig ha ett gott samarbete med. Det blev också en insikt om att fokusera annorlunda, kliché och klichai men så var det.

Min fru tillkallades under den akuta fasen och när jag efter diverse röntgenundersökningar kom inrullandes på avdelningen var hon redan där och när jag omtöcknad mötte hennes blick var det ett ögonblick som jag aldrig glömmer. Tapper och rädd försökte hon vara modig med mig. Hon hade med sig mina öronproppar och min lilla nalle Faderittan, den som min moster gav mig inför min ensamma Australienresa och som pappa vid samma tillfälle döpte. Jag fick den för att jag inte skulle vara så ensam på resan, 21 år, något otrygg och något osjälvständig.

Min fru satt bredvid mig och Faderittan i sjukhussängen långt över visiting hours och personlen lät det ske med ett leende i mjugg.
Hur många blixtar ska slå ner tänkte jag där jag låg och tittade ut över sommaren i väntan på besked om vad mina symtom kunde handla om. Om inte, så ska jag bjuda min fru på glass på Fogelsröms terrass låg jag och tänkte där på salen bland gamlingarna. Och att jag ska börja svara vänligt och parant i telefonrådgivningen om jag får komma tillbaka och arbeta igen.

Att ha gått från att vara potentiellt svårt sjuk till att bli frikänd från det värsta tänkbara. Att få göra en Anna och resa armarna mot skyn och skrika Livet är tillbaka, på riktigt, kan ha en mycket värdefull inverkan för den egna utvecklingen. Det vet vi nu alla i familjen, alla utom en. Fast som ändå kanske håller ett vakande och förmanande öga över mig när det behövs. I synnerhet över mitt yrkesval.