Five is a magic number

Jag har arbetat i vården i 15 år more or less och på samma arbetsplats i åtta år. Min pappa brukar säga att en bör byta arbetsplats vart femte år. Förvisso har jag bytt tjänster och titlar internt några gånger så på nuvarande position har jag nu varit i 5 år ganska exakt. Och jag kan förstå vad han syftar på.

Jag har hittills i mitt yrkesliv inte haft erfarenheten av att ha varit så länge i samma roll förrän nu och det blev jag smärtsamt medveten om just detta magiska femte år. Det är många komponenter inblandat naturligtvis, bekvämlighet, rädsla, leda etc.

Till exempel har jag alltid varit yngst i min arbetskategori. Det är ju i och för sig inte så svårt med tanke på att jag är den enda allmänsjuksköterskan på plats samt att medelåldern för distriktssköterskor är 60 år eller dylikt. I läkarkåren är det ju en helt annan föryngring i och med randning och specialistutbildning men för sjuksköterskor/distriktsköterskor i primärvården ser det lite annorlunda ut. Eller såg annorlunda ut. För plötsligt en dag var jag inte bara en person som inledde meningar med ”förr i tiden” eller ”det har vi redan provat här” (något som jag hatade att gamla morror svarade mig när jag var ny på arbetsplatsen och kom med pigga förslag), jag var dessutom omsprungen av vidareutbildade yngre förmågor.

Det finns en klok person i min närhet som jag lyssnar mycket på, och som har en lång erfarenhet av att jobba på ett och samma ställe betydligt längre än jag. Hon sa att det bör tas i beaktning att ju längre en är på samma arbetsplats desto mer inrutad och oflexibel kan en bli. Utveckla later och mista sin förmåga att gå utanför ramarna, ju längre tiden går. En sådan ville ju inte jag bli men var på god väg. Allt mindre tolerant mot uppstudsiga AT-läkare som inte förstår varför vi inte intuberar på vårdcentralen. Allt mindre sugen på att ta emot den där random patienten som vill ta bort stygn utan att boka tid först. Mer och mer allergisk mot prestige och paragrafryttare. Definitivt inte mottaglig för excentriska provinsialläkares tendens att bli omnipotenta så fort det gällde större beslut på vårdcentralen.

Jag som alltid älskat det där lite oförutsägbara i mottagningsarbetet och satt en ära i förmågan att tjänstvilligt bemöta och prioritera. Och som alltid uppskattat de där lite udda läkarna som drev en till vansinne men ändå fascinerade mig. Jag blev en annan, tappade lusten. Började slåss för rutiner, struktur och blev inblandad alla möjliga spörsmål med alla möjliga yrkeskategorier. Kom hem med huvudvärk och frustration dagarna i ända. Gnällde för hustrun som efter tionde middagskonversationen i rad föreslog att det kanske var dags att byta jobb.

Jag har ju inte direkt haft en masterplan med min karriär mer än att jag visste ganska omgående att jag ville arbeta i primärvården. Helst ha en egen mottagning av något slag där jag går runt lite som Kim Anderzon i Sällskapsresan och frågar om nån ska med på en kopp fika. Jag minns att jag formulerade detta för studievägledaren under sjuksköterskeutbildningen och hon föreslog bekymrat att jag kanske borde bli vårdlärare istället.

Hittills har jag haft turen att befinna mig på rätt plats i rätt tid för olika tjänster (sinkadus)så nu var den stora frågan vad som skulle hända härnäst, när det blev lite stiltje i karriären. Skulle något uppenbara sig? Jag är ju inte den driftigaste personen alltid utan snarare en aning bekväm och flegmatisk.

Så lika plötsligt som insikten att söka till sjuksköterskeutbildningen drabbade mig för 10 år sedan så kom jag på det; astma, lungor, tobak och allergi. Och vid en tillbakablick så ser jag att under mina 5 år på mottagningen så har det lite slumpartat pekat åt just det hållet. Först fick jag ju lov att både sluta röka och snusa och utbilda mig till astmasköterska, men nu så.

Målsättningen för de kommande fem åren har alltså utkristalliserats sig till att bli en egen mottagning för här patientgruppen med en alldeles egen astmaläkare som jag kan gå och ta en kopp fika med. Helst en Kim Anderzon typ av läkare också. Finns det?

Hursomhelst så spelar platsen mindre roll, för jag har åtminstone utvecklat min roll vart femte år (än så länge) vilket jag belåtet kan upplysa min pappa om som kommer på besök över helgen.