I mörkret är alla katter grå

Jag har nyligen strecktittat mig igenom serien Orange is the new black. Reflekterade då över att det här med att jobba på en arbetsplats med samma arbetskamrater dagarna i ända med i stort sett samma ramar för rutiner faktiskt skulle kunna ha vissa likheter med tillvaron i ett fängelse. Bortsett från den givna skillnaden att vi är här på relativt frivillig basis och inte som dömda brottslingar.

Nu har jag förvisso inte suttit i fängelse, även om det var väldigt nära en gång när jag åkte fast med lånat busskort på bussen mellan Falun och Björbo med rubriceringen urkundsförfalskning. Jag klarade mig dock gråtandes ur det hela på polisstationen den gången, utan att behöva skylta offentligt i tjuvnadssammanhang. Det närmaste jag kommer fängelse är alltså en tillsvidareanställning i Landstinget.

Likheterna handlar mer om de grupperingar som tycks råda i fängelser, i synnerhet såsom det skildras i Orange i vilket jag tar min utgångspunkt. Det är rigida grupperingar med det etniska ursprunget som gemensam nämnare. Och det verkar svårt att röra sig över gränserna.
På en vårdcentral är grupperingarna delvis naturliga och istället för etnicitet är den avhängig din profession. Du har möten med de dina av förklarliga skäl. Det intressanta är istället vad som händer på de neutrala baserna såsom fikarum, lunchtid, konferenser och så vidare. Vem umgås du med och på vilka grunder?

När jag började mitt yrkesverksamma liv som sjuksköterska år 2006 i tideräkningen var det en enorm segregering som rådde i den tidens fikarum. Det var separata bord för sköterskor och husläkare och nåde den som satte sig vid fel bord oavsett titel.
Det var husläkarna och deras adepter/ST-AT som gick ut och åt lunch och sköterskor, undersköterskor och administrativ personal trängdes vid micron i fikarummet. Det var vattentätt emellan att som sköterska bjuda in sig själv till att hänga med ut på lunch, och den doktor som hade matlåda blev lätt uttittad och fick sitta ensam i fikarummet.
Det fanns även ett schema över vem som tömde diskmaskinen uppdelat på sköterskor och undersköterskor. Naturligt kan tyckas med tanke på att läkarkåren lunchade ute. Men även kafferasterna generade en uppsjö muggar som likväl måste diskas. Det var inte på tal om att inkludera samtliga nyttjare av fikarummet oavsett tid i diskschemat. Det hade vi inte råd med för doktorn kunde ta en patient istället för att syssla med disk hette det på den tiden. Samma sak gällde skötseln och rengöring av kaffemaskinen.
Denna hierarki och segregering genomsyrade kort sagt nästan samtliga av de neutrala baserna, åt båda hållen. Till och med när det kom till studenter. På läkarnivå hette det kandidat medan det för sjuksköterskor och undersköterskor rätt och slätt benämndes elev. Jag kan tycka att det råder en enorm skillnad mellan ordet student och elev som är direkt förminskande i sammanhanget.

Jag har, och har alltid haft svårt att rätta mig efter hierarkin i vården och de grupperingar de leder till oavsett det ekonomiska incitamentet. Ett tag övervägde jag att sluta som sjuksköterska på grund av denna rangordning när det kom till raster och annat. Jag fattade helt enkelt inte varför jag inte automatiskt blev tillfrågad att hänga med de andra i min ålder ut på lunch. Vi kunde prata och umgås på fikarasten (tvärs över borden) men på lunchen var det stopp. Då fick jag förpassas till sköterskorna som på den tiden var något styvmoderliga och 60+. Något som absolut inte behöver utgöra ett hinder för gemensamma nämnare, men där var det oftast de arbetsrelaterade spörsmålen vi hade gemensamt.

Jag brukade lyfta frågan i min grupp men många av sköterskorna hade liksom funnit sig i detta mönster sedan urminnes tider och hade inget större intresse eller ork att ta försöka bryta mönstret. Vi skulle istället stärka vår egen grupp och gemenskap på gott och ont.

Som nyanställd kändes det ungefär som att slussas runt i en orange fängelseoverall fast i primärvårdens smurffärger och lära sig koderna och fjättras vid dem. Placerad i ett yrkesfack vilket med insikten att jag per automatik var utesluten vissa grupper, även på raster. Till slut började jag skoj-niga för folk i korridoren och ironiskt erbjuda att komma med en kopp the till gode doktorns rum. If you can’t beat them - join them.
Detta var nu relativt många år sedan och processen är numera inte lika nödvändig, tiderna förändras tack och lov.

Det krävs nyanserade personer med ett utpräglat oliktänk samt ett generationsskifte för att kunna ändra på detta. Personer med teamkänsla (och matlådor) och ännu inte fostrade in i den där besynnerliga titelfixeringen. Något som återigen inte per automatik har med ålder att göra, utan en inställning. Likaså synen på det gemensamma arbetet och våra olika roller. Antingen tycker man om att fika eller luncha med en arbetskamrat eller så gör man det inte, det kan och ska inte vara avhängigt titeln.

Det går definitivt framåt även om det finns en del kvar att fortsätta jobba på överlag innan teamet helt övervunnit och kommit loss ur hierarkins bojor.
Det mest fängslande med arbetsdagen kommer ju då att vara huruvida fruktkorgen kommer i tid eller vem som av misstag utlöste inbrottslarmet i morse. Och vilken lyckodag hade inte detta varit?