A white coat syndrome

När man arbetar i Landstingsdriven vård får man som sagt var finna sig i att stå utanför modets ramar under arbetstid; kägelformade vita see-through-byxor med lång gylf ovan buk och tillhörande luftig bussarong i en urtvättad vattnig blå kulör. Till detta ett par birkenstocks eller foppatofflor. Och när man sitter i sin Kinnarpsstol med benet korslagt över det andra i ett rådgivande samtal kasar de vita byxbenen upp i ett högvatten och blottar ett vinterblekt underben och kulörta strumpor- vilket ger ett Lilla Fridolf intryck av det hela. Plus att byxornas storlekar sorteras efter vikt, vilket sitter märkt som en liten kråsnål framtill. ”Jasså, du väger mellan 60-70 nu ja, var det inte 50-60 innan sommaren har jag för mig?” Jag har övervägt att göra Bjursklippet i byxorna i ren protest, men avstår av fruktan för paragrafen Omplacering på grund av skadeverkan och egenmäktigt förfarande.

Förr i tiden däremot, om jag hade ätit lunch på stan och fick bråttom tillbaka till 13:00 patienten brukade jag ibland slänga på mig en vit rock över de civila kläderna eftersom jag av tidsnöd inte hann byta om till sedvanlig hygienriktig dresscode. Jag fäste min namnskylt, sjuksköterskebrosch och flerfärgspennan från Bic ovan bröstfickan och gick belåtet ut i väntrummet för att ropa upp min patient i tid. Nöjd med tilltaget eftersom det sparade mig tid och blivit en väl utnyttjad lunchrast. Tills jag mötte en doktor på vägen ”Jasså, är du doktor idag?” Ibland irriterat ibland bara ett konstaterande.
Min reaktion på detta blev alltid lite som Kalle Ankas reaktion i djungeln på julafton när han vinkat av sitt hembiträde och nöjt går till jobbet för att sen tvärstanna vid insikten att hembiträdet i själva verket var plågoanden Hacke Hackspett.




Det behöver inte ligga någon värdering i det men det faktum att just det klädbytet aldrig passerade obemärkt var spännande tycker jag. Det hade inte passerat obemärkt om jag dragit på mig bioanalytikernas outfit eller BVC sköterskornas förkläden heller. Men det är något med den vita rocken som väcker reaktioner långt utöver markören för titeln.
Läkarkårens snuttefilt, som en läkare en gång uttryckte det i en debattartikel. Vad står det för? Patienterna kan givetvis ha behov av att urskilja doktorn från sköterskan eller annan vårdpersonal sades det, därav rocken. Den urskiljningen kan vara mycket viktig för patienten ja, men då torde det räcka med en simpel presentation eller namnskylt kan tyckas.
I forna tider hade den vita rocken (och den röda lampan) en annan betydelse på vårdcentralen och vi övriga yrkeskategorier brukade skoja om det sinsemellan. Man kunde höra på doktorns steg och ljudet av rocken om man var i onåd. Ju snabbare steg och ju mer rocken fladdrade desto större tillrättavisning väntade. Om vi nu hade gjort en patientbokning eller receptförnyelse helt uppåt väggarna enligt personen i fråga vill säga.

Det var alltså inte helt lyckat att som sköterska iklä sig den heliga rocken trots tidsnöd, det spelar ingen roll om du sen hade ett lapptäcke av sjuksköterskebroscher över hela torson. Det var en klädkodex som bara inte skulle brytas. Ändå tyckte jag att det var praktiskt. Och kanske var det innerst inne ett litet uppror i överjaget mot den trökiga hierarkin.
Nu förtiden är den vita rockens betydelse som sådan mer eller mindre utdöd åtminstone där jag arbetar. Det är unisont piké/bussarong och de kägelformade Lilla Fridolfbyxorna som gäller för de vårdrelaterade kategorierna. Vilket mest beror på regler från vårdhygien och Socialstyrelsen för hur vårdpersonal bör klä sig. Ibland en vit rock ovanpå men mer för att det i vissa lägen är praktiskt oavsett kategori. I takt med den vita rockens avsymbolisering har dock titelfixeringen och grupperingarna avtagit och teamkänslan tilltagit.

Jag har slutat att göra rocklösningen numera eftersom det är både obekvämt och varmt. Och med min galopperande bacillrädsla vill jag ogärna ha civila kläder på arbetet även under en rock. Men kanske också för den attitydförändring som skett gentemot varandra och det är nog den största vinsten en vårdcentral kan göra. Allas lika värde i samarbetet kring patienten.

Utmaningen nuförtiden ligger i att medvetandegöra min egen yrkeskår om de illasittande koboltblåa koftor som sjavigt hängs över axlarna ovan bussarongen främst vintertid för att förebygga köld, vilket är nästa klädkodex som bör brytas. Nu när vi äntligen bekämpat foppatofflorna och andra statussymboler i klädseln. Det har alltså inget med titlar eller hierarki att göra utan är en rent estetisk fråga. Jag har för egen del tagit kontrollen genom välja ett par ortopediskt olämpliga skodon att kompensera för resten av kläderna med; träskor med kurbitsmotiv inköpta på Dalarnas museum. Dessa är i sig en viktig markering det ska erkännas, fast i ett helt annat avseende (när dialekten är urlakad så måste man skaffa man sig andra attribut).

Lilla Fridolfbyxorna däremot är mer av ett byxmodelltekniskt problem så när det gäller att kombinera stil, finess och hygien på arbetskläder är vi fast i Landstingets händer hur många uppror och Bjursklipp vi än må göra. Och säger de nej så är det nej. Nej!