3 december 2013

Idag är en stor dag. Inte en vanlig dag på något sätt trots att den började som de flesta andra dagar, till synes. Bortsett från att vi bor med barnfamiljen Adolphson i Huddinge och inte hemma så är morgonrutinen densamma. Så även idag. Klockan ringer i ottan, katten jamar, får mat. Gröt kokas, promenad till bussen, pendeln och bussen igen. Vårdcentralen, förkylningar och idag strular telefonisystemet.
För många människor är detta ytterligare en vanlig arbetsdag, en i mängden. Dagar lika varandra till form och till viss del innehåll. Inte för min vän Anna och hennes sambo Nikolas. De ska få barn, idag.

Jag har känt Anna i hela mitt liv, känns det som. Iallafall i 30 år vilket är en av mina längsta relationer, ever. Vi gick i olika lekisgrupper, men där någonstans började alltsammans. Lekis, lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet, gymnasiet, universitet och högskola. Uppsala. Göteborg. Stockholm. Det är en enorm mängd ålders och utvecklingsfaser att ta sig igenom tillsammans, men även var för sig på sitt håll.

Anna är en sådan vän som liksom är grundmurad hur tiden än går och hur lite vi än träffas ibland rent fysiskt. Och hur vi än må utvecklas som personligheter. Hon är en av de mest lojala människor jag känner och en av få som jag litar fullständigt på. Att hon vill mig väl och att hon alltid finns där som en trygg punkt i glädje och sorg.
Vi har genomgått alla de här första gången historierna tillsammans; blivit kär, blivit full, blivit sviken, flyttat hemifrån, sommarjobb, resor, blivit vuxen.
Och nu väntar nästa fas för Anna; bli mamma fasen.
Jag ringde henne igår kväll och vi pratade lite om det kommande dygnet. Jag försökte peppa inför själva förloppet och Anna verkade positiv och lite nervös förstås. Sedan tystnade hon och sa att "ja när allt är klart så är jag mamma. Hjälp!"

Anna, mamma tänkte jag. Min Anna Gren ska bli mamma. Anna-Tabbe-tusen, och ett halvt liv flimrade förbi. Videokvällar, pyjamaspartyn, räkmackor, folkölsfester, etapp-permanent, 502 jeans, asperö-discon, hobbyrummet, kung magni och Örnsberg. Alla goda samtal och alla skratt.

Anna och jag är så olika två individer kan bli i många avseenden och det har vi alltid varit. Men med en ömsesidig respekt som har grundlagts och förstärkts genom åratal av upplevelser tillsammans. Och att vi fortsätter välja varandra långt efter barndomen trots alla livets förändringar. Det har gjort att jag har formats att tro på olikheter och vänskap. Anna är realist när jag är utsvävande. Ett av mina favoritsamtal har alltid varit att ge henne olika vad-skulle-du-välja-scenarion ”en schimpanshjärna i en människokropp eller en människohjärna i en schimpanskropp?” eller liknade för att se henne först börja fundera för att sen ilsket avbryta med ett ”meh! jag tänker inte svara för det skulle aldrig hända” på dalmål som förstärks när hon är irriterad.
Eller hur hon bestämmer sig för något utan utrymme för alternativ och sedan frustrationen som riktas när det kanske inte riktigt blir som hon har tänkt sig. Etappklippningen som frisyrval tillexempel. Eller när jag ringde henne och pappa Lars svarade och meddelade att ”det är ingen idé att prata med Anna just nu, hon slog foten i tröskeln och är jättearg”.
Men även hur hon tryggt alltid har en självklar roll när tillvaron pendlat mellan skratt och gråt.

Allt detta och mycket mer som jag kommer att kunna berätta för lilla Glover Gren om vederbörande en dag är nyfiken på hurdan mamma uppfattas av andra närstående.
En liten Glover Gren alltså. Mäktigt, läskigt och ljuvligt på samma gång. Det är svårt att förstå magnituden av detta.

Många av mina vänner har blivit föräldrar vid det här laget ska tilläggas. Det är häftigt och roligt att vara med om och följa sådär på lagom avstånd. Se hur vännerna utvecklas, hur de förvandlas till det ena eller andra som individer, som förälder. Det är extra spännande ju längre bakåt i tiden vänskapen går tycker jag. Ju bredare referensram som finns. Ju mer jag har sett hur personen har formats under åren och hur det här påverkar.

Jag tycker det verkar superläskigt att bli förälder och jag och Anna har haft många spännande diskussioner om detta, att skaffa barn eller inte. Varför eller varför inte. Det måste finnas mer i livet än det, och dessutom vad händer med relationen till medföräldern om någon sådan finns. Många tankar och kloka farhågor har vi dryftat.

Jag är alldeles övertygad om att Anna kommer anamma modersrollen efter bästa förmåga och inställning. Utan att låta det svämma över eller utplåna allt annat. Så har jag uppfattat hennes nio månader åtminstone, och mycket annat hos Anna. En sund inställning och förmåga till avledning och utveckling. Det är ganska unikt i mitt tycke.
Jag ser fram emot att lära känna denna nya individ och även om jag inte skulle definiera mig som direkt spädbarnskär av naturen så får man inte glömma att jag har en 5:a i barnkunskap. Ett betyg som kan komma till nytta nu vill jag påminna om!

Så idag är ingen vanlig dag minsann. Idag börjar ett nytt kapitel i våra liv. Jag och en bebis ska få lära känna Anna som mamma. Jag längtar och jag är lite rädd. Men mest glad. Kanske är det jag som får introducera Dollans Dagis en dag. Jag hoppas det.