Av alla aftnar är midsommarafton helt klart att föredra. Därefter valborg och på tredje plats kommer nyårsafton. Som så mycket annat så grundläggs ju vissa inställningar till dessa högtider från erfarenheter under uppväxten. Om julafton var glim och glam hopp farallan lej så var det tvärtom med nyårsafton. Åtminstone för min mamma och hon präglade samtliga av oss. Mamma arbetade gärna på nyårafton på den tiden hon arbetade skift. Det gjorde henne inte ett dyft, glatt gick hon iväg till arbetet efter att ha försett oss övriga med pommac och salta pinnar.
Detta visade sig bero på något som hände när hon var liten och i sin tur präglades av sin mamma, mormor Astrid, tillika drottningen i Halsvik. På nyårsafton var de alltid bortbjudna till en gammal faster som mamma och min moster lämnades i händerna på, som hette Soffi. Faster Soffis lämplighet med små barn kan diskuteras eftersom hon brukade göra i ordning kvällsvard och servera den med orden ” ät nu barn, för ni får ingen mat förrän nästa år”. Om man är sju-åtta år i slutet av 40-talet kanske det är svårt att förstå att detta var ett skämt, har mamma berättat med eftertryck. Vilket alltså lade grunden för den dystra känsla som kunde infinna sig hos henne på nyårsafton även som vuxen.
För mig betyder nyårsafton tvära kast. Jag älskar bubbel, glitter, fyrverkerier och att allt till en början är så festligt. Det har jag alltid gjort. Jag blir uppspelt av känslan av att göra slut med det gamla året, sammanfatta och gå vidare. För att sedan återkomma till just det där året och bli nostalgisk. Jag njuter av den porlande känslan som uppstår vid tolvslaget med det nya årets förväntningar. Och förtjusningen om Jan Malmsjö blir om möjligt ännu mer bombastisk i sitt RRRRRRRRIIIIIING, klockaring. Och därefter dansgolv ända in på morgonkvisten där jag har bestämt musiken. Jag är dessutom den typen av person med fallenhet för nyårslöften. Då menar jag inte fåfänga löften om att börja träna och sluta med laster. Dessa ser jag i mitt arbete med livsstilsförändring alldeles för många misslyckas med och är snarare något som skall undvikas. Ändring av livsstilsbetingade vanor bör inte förläggas tills starten på ett nytt år, det säger sig självt.
Istället blir jag full av floskler och högtravande löften om personlig förbättring och förändring. Att jag ska bli mer mångsidig, modig, klokare, smartare, ödmjukare, en bättre fru och massor av liknande (omöjliga) saker. Ytterligare ett år är här med möjligheten att förändra något. Förändringar som tyvärr inte sker som ett trollslag över tolvslaget trots att det vore önskvärt. För när varje år är till ända ser jag ändå oftast bara fortsatta eviga förbättringspotential vad gäller mig själv. Och vilka förutsättningar för förändring finns det egentligen när det nya året ändå oftast inleds på samma sätt med olika nyanser av baksmälla? När ribban har lagts, muntorrt och dystert. Brännhål på duken och bordet eftersom jag i bubbelyran tände alla fem tomtebloss samtidigt i stearinljuset på bordet i.n.o.m.h.u.s kvällen innan. Då frasen ur Abbas Happy New Year “Seems to me now that the dreams we had before are all dead, nothing more, than confetti on the floor” liksom har klivit ur sitt sammanhang och blivit verklighet. Fast istället för confetti är det lösa boafjädrar som ligger fastklistrade i utspillt bubbelklibb på det provisoriskt ordnade dansgolvet.
Mina nyårsaftnar och nyårsdagar brukar följa det mönstret och mitt osvikliga goda minne gör att jag minns alla nyårsaftnar. Ett nyår firades i Israel och ett annat i Toronto. Ett år blev det tomatsallad i Falun med efterföljande dans på Shopen och ett annat år blev det fyrverkeri i Köpenhamn. Och icke att förglömma det nyåret på söder när samtliga gäster gick beredda med en hammare under sina kappor och det dansandes till en enda låt på repeat natten igenom. Trubbel med Monica Z.
Nuförtiden tenderar nyårsfirandet att pendla mellan Stockholm och Styrsö/Göteborg. Ivanhoe har bytts ut mot Singing in the rain men i övrigt börjar alltså årets första dag oftast på samma sätt. Med känslan av ödesmättat vemod och behovet av något centralstimulerande mot huvudvärken. För när fyrverkerierna har tystnat så ligger den ändå där. Förhoppningen blandat med oron över vad det nya året har att ge; “In another years time, who can say what we'll find, what lies waiting down the line?” Nyårsafton är ju egentligen bara det konkreta beviset på att tiden går och att vi åldrats ytterligare ett år, för den som utgår från den typen av tideräkning. Det fysiska åldrandet står inte heller alltid i proportion till det mentala åldrandet, ett år kan innehålla oändligt mycket upplevelser som bortsett från en och annan fin linje runt ögonen i övrigt inte ses utanpå. Och det är det som genererar en skräckblandad förtjusning hos mig. Vilken alltså inte är grundad i en gammal fasters missriktade skämt om luthersk mathållning utan istället handlar om beredskapen för ett helt nytt år med ännu inte upplevda erfarenheter. Av vad slag de vara månde.
För att inte hänfalla helt åt nostalgi och om-saltet-miste-sin-sälta filosofi har jag så sakteliga gått över från Abbas Happy new year till Marit Bergmans This is the year. För det är väl egentligen det enda raka att tänka där på nyårsdagen. This year is mine! (for better and for worse). Och jag behöver faktiskt inte äta mer förrän nästa år och dessutom är det nu ett steg närmare till vintern har rasat, midsommar och folkdräkten. Bubbel däremot kan drickas året om som tur är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar