Det stora havet lägger sig att dö, stod det i dödsannonsen. Vad det skulle komma att innebära var det tur att ingen av oss hade kunnat förutspå.
När vi gick hem från sjukhuset den dagen pappa och jag gick vi tysta. Vi hade fått med oss de få saker mamma hade haft på sjukhuset i en påse. Det var en dagbok, en blomma i trä och lite toalettsaker. Jag minns att en sjuksköterska kom fram till mig när vi lämnade rummet för att de skulle ”göra i ordning” och frågade hur jag mådde. Bra sa jag. Vad tror hon själv, minns jag att jag tänkte.
Vi kom hem till vårt gemensamma hem, det var middagstid och högsommar. Pappa slog upp varsin whiskey och vi satte oss på balkongen och sedan sa han helt sonika ” ja, nu är du moderslös”. Kanske mer ut i den tysta trädgården än till mig men ändå. Tunga ord. Moderslös. Vi begrundade de orden i tysthet och förmodligen på helt skilda sätt. Jag med klirrande isbitar i glaset, pappa tog sin neat som alltid.
Mest ledsen var jag till en början för hennes skull. För allt hon måste lämna. Sina barn, sin man och livet självt som hon verkligen omfamnade och älskade. Jag tyckte mig förstå att hon verkligen inte alls var färdig med livet. Jag visste det. Hon hade sagt det. Och vi hade aldrig pratat om att hon faktiskt kunde, skulle dö av sin sjukdom, trots att vi hade fått det svart på vitt. Sedan blev jag ego och arg. Hur kunde hon göra så här i MITT liv? Lämna och överge? Vem skulle nu hålla ordning?
Plötsligt stod alltså pappa ensam med tre mer eller mindre vuxna barn som förlorat sin mor och blev den föräldern som skulle stå för de moderliga spörsmålen. Som i vår familj alltså hade varit omvänt. Pappa var inte riktigt van att ta kommandot på det sättet; påpeka klädsel, uppförande, relationer eller val av studier eller yrke. Han höll sig till ett enda råd, det att ta till vara på sina ambitioner, av vad slag de vara månde. För ambitioner det måste en ha, enligt honom.
Halva mitt liv har präglats av en pappa som enda förälder och ett bleknande minne av en mamma, och jag undrar ibland hur det hade sett ut, om inte. Hade jag då varit en annan? Min fru påpekar som sagt ofta, alldeles för ofta att jag är en kopia av min far. I beteendet och med en ålderstigen lillgammal själ. Likheterna enligt henne består i att hon tycker att jag kan bete mig något inrutat som att lägga fram morgondagens outfit kvällen innan, och gärna duka fram frukosttallriken innan jag går och lägger mig. Eller att svara svävande och otydligt på obekväma frågor jag inte vill besvara och snabbt byta ämne. Och överdramatisera vardagen genom litterära liknelser, mer eller mindre adekvata för sammanhanget.
Som ett steg i detta kommer allt oftare frågan från hustrun och svägerskan ”hurdan var er mamma egentligen?” Jag har inget bra svar på det egentligen utan förlitar mig på fragment jag får höra av de vuxna personer som stod henne nära, utanför familjen. Det tillsammans med min bild skapad ur barnasinnet och som trulig och glättig tonåring får utgöra något slags svar.
En annan variant på den frågan är hurdan skulle jag ha varit om hon funnits med? Eller i ett vidare perspektiv, hurdant skulle någonting ha varit om det varit så? Kanske skulle jag ha varit mer intresserad av matlagning och sång och för det estetiska i tillvaron? Kunnat hantera en fänkål by heart och stått fast vid mina principer om vad som är förspilld kvinnokraft no matter what? Och faktiskt bära upp en folkdräkt med värdighet? Haft inneskor med klack? Eller så hade jag kanske blivit en vardagsdesertör och bosatt mig i new age kollektiv med elallergi för att söka mig så lång bort från rötterna det bara går?
Jag har slutat att fundera så mycket på det, klart är att en sådan livshändelse förändrar livet för all framtid som SVT nu lyfter fram i en ny tv-serie. Jag vågar inte tänka annat än att hur det nu än blivit för min egen del så har det också blivit bra. Inte som det kanske var tänkt, men bra. Hur det nu var tänkt. Förmodligen hade kanske några av mina misstag undvikits och förmodligen hade jag efter ett smärre uppror både gått husmorsskola och estetlinjen - som en kompromiss. Våra största gräl handlade ändå oftast om klädsel och uppförande. Jag (men mest Viktor) var och förblir hopplösa på den punkten.
Viktor och jag har som ett steg i utvecklingen till medelålders börjat anamma vår mors söndagmiddagskoncept vilket innebär att vi bjuder hem varandras familjer på högtidsmiddag någon söndag i månaden där vi äter något lyxigare tillsammans med finporslin och rödvin. Och då inser jag att vissa saker ligger i blodet. Såsom att jag vill att syskonbarnen har inneskor på sig och att de inte får gå från bordet innan de sagt tack för maten. Att flickorna i sin tur tycker det är tråkigt när de inte får trycka sina flottiga jessikafingrar mot tvrutan eller pilla med prydnadssaker. Och att jag hyschar åt alla för att inte störa katten när han samtidigt ska äta i samma rum.
Viktor breder ut sig vid matbordet, spiller vin och tar plats med prat som ingen orkar lyssna på, min svägerska försöker vifta bort honom och min fru sköter rostbiffen. Exakt samma scenario som utspelades kring matbordet i salongen på Engelbrektsgatan 1985 i dåvarande familjekonstruktion.
Selma och Lilla Fridolf är tydligen genetically incoded in us och lever alltså vidare och det stora havet forsätter att storma på, även om det till en början var i skepnaden av en dagbok och en blomma. Och i våra minnen förstås. Eller som Julia Roberts karaktär säger i den lysande filmen Osage County-En familj: ”Thank God we can’t predict the future or we’d never get out of bed”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar