A love that will never grow old

I dagarna fick många människor ett brev från 1994 adresserat till dem själva och som de skulle få utskickat om 20 år. Rakt upp i nittiotalet hamnade en med andra ord, och med darrande fingrar öppnades breven och dess innehåll betraktades med tårade ögon. Eller med skämskudde, gapskratt eller besvikelse.

För breven visade sig innehålla av min omgivnings reaktioner att döma både floskler, pretentiösa utsvävningar om framtiden eller helt enkelt ärliga ord från den personen som en var för just 20 år sedan.

Mer om dessa brev, bland annat mitt egna ska jag för närvarande låta vara osagt. Eller fortsättning följer från professionellt håll inom kort helt enkelt, och det vill du inte missa!

För visst, även jag skrev ett brev 1994 och postade det glatt ovetande till mitt 37-åriga jag där borta i en avlägsen framtid. Min situation blev ju lite speciell minst sagt med tanke på att mitt brev med min 17-åriga framtidsvision landade precis just nu.

Det anmärkningsvärda är emellertid inte att mycket vatten ofrånkomligen flutit under broarna under 20 års tid, utan hur mycket vattnet även visade sig ha stått stilla när det kom till vänskap och för mig betydande individer.

Det gemensamma för en viss krets av människor som alltså i veckan mottagit 20 år gamla brev, även om de inte skrivit något själv, men ändå förekommer i andras brev, är nämligen att de fortfarande visade sig finns kvar för varandra i samma utsträckning som då.  En viss krets människor som råkar vara mina närmaste vänner, då som nu. Ett solid Falugarde.

När åren går och utvecklingsfaser passerar revy, vänner kommer och går, så är det lätt att plötsligt undra vad som blev av alla. Inte minst i mitt fall. Hur väl har jag förvaltat det som gavs mig som barn och tonåring när det kommer till vänner? 

Jag har haft en enorm tur, eller lyckan på min sida när det kommer till vänskap. Ända sedan jag började ingå i något socialt sammanhang som sexåring på Härdens lekis i Falun så har jag både skaffat mig och behållit vänner. Samma vänner dessutom.

Mina tre äldsta vänner träffade jag just på detta lekis och vi har följts åt genom låg, mellan och högstadiet, gymnasiet och högre studier. Bott i olika städer, olika länder. Delat upplevelsen med varandra av alla de där sakerna som en genomgår för första gången som ung vuxen på vägen genom livet, och den enorma urkraft som den delade upplevelsen innebär. "Första gången som".., som Uggla sjunger.
Det har gått månader till och med år när vi inte fysiskt har träffats men alltid har haft en nära plats i hjärtat. Och under årens lopp utvidgades dessa tre personer genom sportaktiviteter och nya skolklasser till att för mig innefatta ytterligare åtta personer, som hur det än är fortfarande står mig allra närmast på olika sätt. Både när det kommer till vem jag tid och orkesmässigt prioriterar när det kommer till umgänge men också när det kommer till att visa min mest privata sida.

Icke desto mindre har jag ibland slarvat med att förvalta detta arv av vänner. Jag har träffat nya vänner, andra vänner, glömt de andra. Ryckts med i nyhetens behag för ett tag, sedan tappat intresset för att på nytt engagera mig i nästa person som kommit i min väg. Fallit hän åt nutiden och en ljusnande framtid snarare än att vårda ett gemensamt förflutet. Inte heller förmått veta hur dessa två komponenter skulle kombineras.
Likaså har jag undanhållit dem vissa utvecklingsfaser och dragit mig undan i lägen då jag av olika anledningar inte litat på deras reaktioner i såväl grupp som individuellt. Inte heller förstått att jag kanske sårat dem genom att hålla dem på bekvämligt avstånd när det kom till vad jag valde att dela med mig av. Tyckt att vänskapen och det förflutnas ok plötsligt blivit kvävande och omodernt och istället strävat efter tidsenlig vänskap där jag inte behövde ta hänsyn till gamla roller i historien. Och då välja vilken sida jag ville visa upp. Nyare moderna vänner vet ju inte något om mig som barn eller tonåring och det torde ju inte heller behövas för att bygga vänskap på.

Jag hade ju förändrats, var inte samma person då som nu. Och inte Falugardet heller tänkte jag, utan att göra åtskillnad på individer. Det var gruppen jag såg till. Kanske var det just däri som svårigheten låg för mig, att vara en del av ett kollektiv och samtidigt ha unika relationer inom kollektivet.

Twenty-something fasen ser kanske ut så för de flesta när det kommer till en grupp vänner från barndomen/ungsdomstiden; en kan spridas för vinden, och så kunde det ha blivit även i mitt fall.
Vändningen kom för min del när jag skulle fylla 30 och satt vid ett vägskäl vänskapsmässigt sett. Jag hade förskansat mig många vänner längs vägen, spridda skurar här och där. Pluggkompisar, arbetskamrater, respektives vänner, etc. De tre lekisvännerna fanns kvar trots allt, men resten. Hur var det med dem? Hur skulle jag göra med min 30 års fest? Jag kan inte bjuda alla och hur vill jag ha det?

En annan vän i denna tolvstegsskrets hade några månader innan firat sin 30 års fest och bjudit några andra ur det gamla Falugardet, som jag inte hade träffat på åratal. Festen blev otroligt lyckad med många aha-upplevelser för min del, och då bestämde jag mig. Det får blir Falugardet med respektive även om vi inte setts på länge, eller är särskilt uppdaterade med varandra.

Den midsommaren/30-års firandet på Styrsö i full regnstorm går till historien, och ändrade min väg tillbaka till dem-de mina, både som grupp och individuellt. Då det stod klart att jag och vi överlevt dessa kritiska faser, skeenden, tidsåldrar, konflikter och annat. Vi, gruppen, hade något starkare. A love that will never grow old.

Magnituden av detta skulle sedan komma att visa sig för mig nu i sommar. När livet verkligen prövade mig, och dem. Jag hade ingen aning.  Det helvete som sommaren innebar delades inte enbart av mig och min familj blev jag snabbt varse om. 

Min vana trogen anförtrodde jag mig till en början endast åt mina två närmaste bundsförvanter, de från lekiset som bor i samma stad som jag nuförti'n. Vilket jag brukar in terms of termoil, innan jag tänkt igenom vad det verkligen innebar. Dessa två fick fortlöpande information om vad som hände runt mig, och en dag när de besökt mig på sjukhuset förstod jag att detta inte bara var en tyngd och sorg att hantera för oss tre, utan även för nio personer till i sammanhanget. Mina vänner hade börjat dela med sig till övriga av gardet som förstås börjat undra och blivit oroliga. Återigen förstod jag inte, så viktigt var det väl inte nu, jag kunde ju själv uppdatera övriga när jag väl fått komma ut från sjukhuset?
Så fel jag hade på alla upptänkliga plan. Inte minst för mina två lekisvänner som även de behövde ventilera det overkliga som pågick kring mig, och dem.

I all villervalla som uppstod på sjukhuset började jag kort därefter få uppiggande mms, som snart skulle bli helt avgörande för mitt välbefinnande.

En kampanj hade startats å mina vägnar av en av lekisvännerna med respektive. Bringbackhelle löd den. Det innebar till en början en bild på någon av dem utförandes något av mina favoritskämt, med tillägget #bbh på en skylt. Ett par högt uppdragna byxor med cameltoe, en läkerol på tanden eller kasslerstjärt. Alla dessa detaljer som vi ägnat mången gapskratt åt genom tiderna åt fick plats, och bara det faktum att min juvenala humor fortfarande levde och frodades i vänkretsen var en enorm ära och heder. Både när det kommer till uppfinningsrikedom och detaljminne, allt för att pigga upp mig.
#bbh spreds därefter till hela gardet, deras respektive, deras barn och till och med deras föräldrar tillika min ungdomstids extraföräldrar. Och så till min egen familj förstås och andra vänner och närstående. I stort sett alla mina olika närstående skickade in sitt bidrag med en bild och skylt där det stod #bbh på.

Detta tilltag har betytt så otroligt mycket för mig, och när min Arya Stark ramsa om kvällarna började kännas klen eller dagens sanning tung så utgjorde #bbh tillräckligt med extra ork att kämpa.

Jag började fundera på hur jag skulle kunna återgälda detta stordåd, eller försöka förmå dessa av mina vänner att förstå precis hur mycket de var och en betyder för mig, och det faktum att de alla slutit samman kring mig när jag som mest behövde det. Jag började fippla med olika appar där i sjukhussängen för att sammanställa alla ljuvliga #bbh foton jag fått. Det blev inget bra, alla fick inte plats och jag blev frustrerad.

En dag beviljades jag permission från sjukhuset, att få komma hem och övernatta för första gången på sex veckor. Lyckan visste inga gränser. Min katt hade förmodligen glömt att jag existerade tänkte jag ängsligt, även om han hade medverkat i #bbh han också.

Jag tyckte att min fru betedde sig märkligt uppspelt när vi närmade oss hemmet. Vi köpte alkoholfritt bubbel och en miniportion av min favoritmat. Vi kom innanför dörren och avverkade en tårfylld hälsningsceremoni med katten. Jag torkade till slut tårarna, katten var stram och butter för min frånvaro och min fru berättade då att det kommit en present till mig, från vännerna. Med ungefär samma inlevelse som Karl Bertils Jonssons ömma moder när hon meddelar att det kommit en hel säck med paket till honom.

Vi klev in i vardagsrummet och där stod två stora tavlor med alla inramade #bbh bilder sammanställda samt en förstoring av mitt egna #bbhbidrag till det hela.

I den stunden hade jag liksom ingen ork kvar för att hålla tillbaka hela känsloregistret utan bröt ihop fullständigt och började rätt och slätt storgråta en lång stund. Som en flod av hela den här skitsommarens konsekvenser kom det uppdämda behovet av kaosartad glädje och sorg, men där människors godhet ändå är starkare. Betydelsen av vänner och att bli sedd  när en som mest behöver det.

Det tog en bra stund att hämta sig och förstå vidden av tacksamhet, och sedan dess sitter tavlorna på första parkett i vardagsrummet. På millimetern måttade och uppmonterade av min händiga fru som arbetade efter devisen bara-det-bästa-är-gott-nog åt dessa tavlor.
Ett underbart collage av det som vårdats i årtionden och som plötsligt fick bevisa sin verkliga kraft. När sjukvården vill erbjuda ännu en karta lugnande tabletter ifall att så har jag mina tavlor istället. Eller när jag tvivlar på alltings mening så har jag mina #bbh.

Att vi alla listat varandra i våra brev från 1994 som en självvald förlängd familj att ta hand om även i framtiden känns plötsligt helt förståeligt. Personer och gruppdynamik som ju har försett oss med de verktyg vi må ha saknat hemifrån för sociala sammanhang känns både logiskt och en smula overkligt bra.

Jag har aldrig riktigt tackat för all den glädje, kunskap och lojalitet som ni har givit mig under åren och som ni fortsätter ge när livet prövas. Jag hade helt enkelt inte förstått det. Men nu vet jag och jag vet att för min del kommer mycket av min trygghet, sociala förmåga och kämparanda ifrån er. Och jag är stolt över att jag finns med i era brev, och i era hjärtan. Jag är stolt över oss.

Så tack vänner som vid sidan om kärleken ger mig ork och kraft att stånka vidare mot onda krafter. Som peppar mig och aldrig är för långt borta för samvaro när nöden inte har någon lag. Som ger mig kepsar ifall att. Som kommer med min favoritmat när jag inte orkar laga, bakar mina favoritkakor för att jag helt enkelt älskar småkakor eller ringer det där samtalet när jag inte förmår. Eller drar upp byxorna till ovan buk för att locka fram ett skratt.

Låt vattnet krusas men förbli stabilt under broarna även i fortsättningen, och låt oss plocka fram våra brev om vi undrar vad som blev av allt. Om vi någon gång i framtiden undrar vad som hände med ynnesten att få välja sin förlängda familj och dess historia.