Göta älv

Humor är ofta en bra lösning för att avväpna laddade eller jobbiga situationer.  Men nej, jag tycker nog inte att Sissela lyckades så vidare värst bra på Guldbaggegalan. Vem godkände detta manus med både rasistiska och förminskande adjektiv i presentationerna av tillexempel Özz Nûjen och Gardell? En sprallig homofil? Jag förstår att Gardell blev vansinnig för även om han må vara en just sådan så uteslöt det allt annat som han också är. Det kanske kommer som en chock men alla homosexuella (män) är alltså inte spralliga stereotypa fjollor. Stoppa pressarna. 

 Men ändå, jag har turen att känna en person som av många skulle kunna uppfattas som just en sprallig bög. Han som en gång i tiden befriade mig från mitt uptighta hämmade och osäkra jag när det kom till att göra intryck på människor. Det som grundlagts i lilla Falun där avvikelser i mitten av 90-talet ännu inte sågs med blida ögon. Det var etablissemang som Valla, Garbo och DeNiro, Oscars och Shopen som gällde vad gällde för fest och dansutbud och möjlig chans till ett förstulet hångel vid Faluån. Eller en vomering i Geishan om hånglet uteblev. Och om inget  annat fanns till hands så återstod det  bara att åka kundvagn längs Hamngatan som lördagsnöje. Jag är nog långt ifrån ensam att känna att detta utbud inte var tillräckligt tillfredsställande eller att det lämnade utrymme för olikheter.

Lägg då till att jag inte heller var (är) särskilt bra på att discodansa snyggt, dessutom har jag svårt för taktkänsla. Denna insikt fick förödande konsekvenser för min förmåga att ragga på ett dansgolv för all framtid. Jag minns en del plumpar i protokollet från den här tiden och det påverkade mitt självförtroende enormt både vad gäller klädsel och att föra sig på ett dansgolv.

Konversera med det motsatta könet har dock aldrig varit ett problem, värre är det med kvinnor. Så när fokuset bytte kön blev min förmåga på dansgolvet om möjligt ännu mer inskränkt.

Vilken tur för mig att jag då fick ynnesten att lära känna Göran, i en annars väldigt känslig och jobbig tid som nyutkommen. Han brukade kalla oss för verklighetens Alice Timander och Kjell Henry fast utan det tråkiga slutet. Göran ändrade min inställning till såväl dansgolv som Lena Nyman och gav mig insikten om det vackra i prestigelösa föremål eller människor. Den olivgröna äggfontänen i porslin till exempel.
Göran lärde mig en hel del om mig själv och mitt förhållande till omvärlden. Jag som alltid skrattade åt andra men aldrig åt mig själv. Och som kunde lida en hel kväll och bli inåtvänd om jag satt på mig vad som visat sig vara fel outfit. Så blev det aldrig tillsammans med Göran, han skrattade gott och hjärtligt åt alla och sig själv, eftersom han liksom jag älskar dråpligheter. Han lärde mig att anamma de mest eljest personerna i ett sammanhang eftersom de ofta visar sig vara de roligaste att hänga med. Detta genom sitt bisarra sinne för humor som kan bryta den tjockaste av isar. Ibland inte helt okontroversiellt men aldrig elakt. Jag minns en utekväll när vi förfestat tillsammans och som vanligt åkte in till Gretas i Göteborg. Jag hade nogsamt stissat mig med kläder och smink länge och väl medan Göran serverade shots och drinkar. Väl inne på stället säger han sedan glatt ”du vet att du bara har sminkat dig på ett öga va? Jag såg det innan vi åkte men tänkte att det kunde vara kul att gå ut sån”. Och sedan sprang han med ett gapskratt ut på dansgolvet för ställa sig på scenen och dansa så ohämmat som bara han kommer undan med.

Många är de festligheter, incidenter och samtal tillsammans med Göran som har format mig när det kommer till att släppa taget om min självmedvetenhet och inställning till andra människor. Men naturligtvis finns det en baksida av det spralliga myntet. Ingen går helt fri från omvärldens inbrott eller aversion för såna som oss. En natt efter ytterligare en kväll på Gretas fick jag ett samtal. Vi hade tappat bort varandra i vimlet och Göran hade hamnat i älven fick jag höra. Blivit puttad av några för honom okända män. Han hade satt sig ner  en stund vid lejontrappan vid Brunnsparken i centrala Göteborg för att samla sig en stund efter händelse tidigare under kvällen och sedan hände detta. Som tur var lyckades han tillslut ta sig upp men var chockad och ledsen efteråt. Vi andra som var med undrade förstås om förövarna följt efter honom från Gretas vilket i så fall gjorde det till ett hatbrott. Eller om det var en stundens ingivelse från några omdömeslösa slynglar. Göteborg har sin svarta historia av homofober och hatbrott så ingenting är omöjligt.

Det var första gången jag ställts inför en sådan händelse. Allt är inte bara glim och glam alltså. Det var bara så overkligt. Göran som inte är provokativ på något sätt. Som utan tvekan går fram till den stiffa DJ:n på det mest heteronorma utestället med en handskriven lapp om önskemål att spela Siwan. Som givit jordgubbsbubbel och dagskryssningar ett ansikte. Som döpte Styrsö till pingstön när tiderna var lite svårare där. Kanske är det just det som är det provokativa vad vet jag. Den där händelsen förändrade mig med insikten om hur skört allting ändå är där bakom discokulan och Don’t play that song again. Livets oförutsägbarhet lurar alltid en bit bort.

 Oroligt åkte jag till Göran följande morgon för att kolla läget. Vad säger man till någon som puttats i älven? Det är ju fruktansvärt, det går inte att skoja bort ens med Göran. Kom osökt ändå att tänka på Kopparbergsvisan där jag satt på bussen för att lugna mig lite.  När jag kom fram mötte jag honom i morgonrock i dörren. Jag kramade om honom och frågade hur han mådde såklart. Jodå ok svarade han. Sen tittade han på mig med sin speciella blick och sa ” jag vet vad du tänker”. Vaddå sa jag, jag tänker ingenting, jag är orolig för dig. Nehej du svarade han, ”du tänker fån’t ja en körv så huppe ja i älva”...

Ja vad skulle jag säga. Högst olämpligt. Det bor en Sissela även i mig alltså.